Hög och Låg status

Idag kom jag något försent som jag på senaste tiden haft en ovana att göra. Jag hade dock tur att denna lärare inte var riktigt lika hård som Karl Alfredsson från Grul.se. Iallafall så skulle vi idag få ytterligare förberedning som ledare genom att lära oss att använda hög och låg status.

Vår Gästlärare var Patrik Dufwa: regissör och skådespelare som bla regisserat vita lögner och som nu bla jobbar som Autodidakt. Jag var nervös och skeptisk först men kom snart in i det hela när vi gjorde den första övningen som gick ut på att vi skulle komma in och presentera oss som om vi vore lärare.
Jag gillade verkligen hur han gick igenom både de kroppsliga och muntliga detaljerna i våra utföranden.

Jag fick bra kritik för det mesta och det hjälpte förstås att jag redan är medfödd och erfaren teaterapa och kunde sätta mig in i rollen så bra som Jag.

Men jag tycker det var en bra uppvärmning och det var intressant hur alla reagerade och betedde sig olika när de gjorde detta. Jag måste erkänna att jag blev rätt illa till mods när jag fick höra att vi var tvungna att undervisa en klass om några veckor, speciellt när ordet "högskoleelever" nämndes (högstadiet är inte en tid jag har några bra minnen direkt.)
Lyckligtvis kunde vi ju undervisa en gymnasieklass med men i vilket fall så blev jag väldigt inspirerad av det vi gjorde och har blivit allt mer självsäker och bekväm med tanken på att leda och instruera en klass under en dag. Det blev kul liksom och man kom verkligen att komma igång.

Den andra övningen gick ut på att vi skulle sätta oss mitt emot varandra två och två och rollspela att en var chefen på jobbet och den andre var en anställd. Jag tyckte att växlingen och bytet mellan låg och hög status funkade helt okej för det mesta. Man märker snabbt att det dock är en sak att formulera och säga det man vill säga i huvudet men när du väl sitter framför denne person och ser honom/henne i ögonen så är det inte riktigt lika lätt och självklart längre.
Speciellt när man ska sätta sig in i en särskild roll och improvisera fram dialog på plats, vilket jag verkligen behöver öva på.

Men det är just hur vi gick igenom alla detaljer som fick mig att tänka i de speciella banorna som krävs för att man ska komma någon vart. Just hur man exempelvis med hög status kan bygga upp drama genom att ta pauser, få personen att känna sig osäker och kämpa fram sin övertygelse genom att titta bort en kort stund.
De effekter som kännetecknar låg status visar dock inte alltid att man är svag, osäker eller vek.
Precis som att man många gånger i livet måste bete sig tuffare än vad man egentligen är för att åstadkomma det man vill så måste man också kunna lägga sig under andra för att antingen visa ödmjukhet, respekt, medkänsla eller förlåtelse när det behövs.
Jag var riktigt nöjd med dagen och hoppas att de som inte hade det så lätt med att presentera eller skådespela  ska få modet att bättra sig de kommande dagarna.

Om jag ska ge någon form av negativ kritik så antar jag att det var lite utdraget i början då varje elev skulle genomföra första uppgiften en efter en. Men det är förståeligt då vi är så många och det fyllde ju lektionstiden.

Jag som ledare

Jag vill bara inleda genom att säga att jag verkligen inte ser mig själv som en "född ledare" eller "ledartyp" överhuvudtaget. 

Jag har däremot alltid känt att jag har stor potential och drivkraft till att kunna uträtta något i form av en ledarroll. Jag har bara problem att uttrycka mig och öppna mig om vissa saker.

Jag är nämligen väldigt ambitiös, passionerad och hyser ett bra mått av respekt och stor omsorg för de omkring mig. Jag ger aldrig upp, har en hög moral och tror innerst inne på att göra det rätta oavsett vad. 

Det kan låta löjligt men jag tror alla känner innerst inne att det är de idealen som räknas här i världen, men också att de är de svåraste om än viktigaste att hålla fast vid även om folket omkring inte alltid skulle hålla med eller backa upp dig. 

Det är därför viktiga och inspirerade förebilder är bra. 

Jag har nog alltid beundrat starka ledartyper sen jag var barn. För det mesta i fiktionella sammanhang som i serietidningar och filmer men också genom historien som Frankrikes Napoleon och eller William Wallace av Skottland. 

Men framför allt så är det själva kämparandan och järnviljan som jag finner så oerhört inspirerande och som motiverar mig att försöka leva upp till. 

Jag läser alltså mycket serier (mer än verklig historia så det inte blir några missuppfattningar här) speciellt superhjälteserier vars karaktärer som Superman eller Spider-man klassats som tragiska mytomspunna varelser som de som härstammade från antikens Grekland (fast i modern tid). 

På någon form av nivå har jag alltid beundrat hur dessa omtalade figurer med stiliserade dräkter och övermänskliga förmågor alltid gör det rätta och hjälper andra trots att de oftast inte får någon tacksamhet för det, får ta en massa stryk på vägen och får göra de största uppoffringarna så gör de det de gör för för att de behövs och för att de måste göras.

Bra förebilder är enormt viktigt för ens självkänsla och motivation, (speciellt hos barn och ungdomar) vare sig det är fiktionella superhjältar (för det mesta) i mitt fall eller någon verklig person så behöver folk ha någon att relatera till och inspireras av på rätt sätt för att hålla fast vid dennes ideal och låta det verka som en stadig grund som hjälper en genom dennes liv för att nå sitt eget mål och för att inte glömma vem man är. 

Det svåra är dock att alltid agera enligt de ideal man tror på och leva upp till dem. Jag tror att jag har en inre styrka och viljekraft som kan expanderas och utvecklas om jag bara kan få lite mer självförtroende, lära mig uttrycka mig på rätt sätt och det är det som slutligen gör mig till en bra ledare. Jag har redan fått respekt och inspirerat ett fåtal personer jag mött de senaste åren genom mitt agerande och hoppas kunna utveckla mig och påverka fler på samma sätt.

När det kommer till situationsanpassat ledarskap tror jag att min inre styrka och vilja funkar bra som bränsle och att själva respekt fullheten och omsorgen kan hjälpa mig att få bra kontakt i början. Jag har en tendens att ibland kanske vara något för snäll men tänker jobba på den biten och inte ge alla mer beröm än vad de förtjänar i början. Jag anser dock att man måste ge lite för att få något i gengäld och jag vill inte att min grupp ska känna att jag pratar ner på dem utan att jag respekterar deras intelligens (detta tycker jag är extra viktigt hos barn).  

Jag håller mig till ämnet och är hård när jag behöver, men oftast inte så mycket (av naturen så är jag oftast rätt vänlig och håller tillbaks en del som sagt). 

Jag kan däremot vara väldigt underhållande och charmig vilket jag tror kan bibehålla folks uppmärksamhet och ge ett ihågkommligt intryck. 

Det kan till och med förvåna vissa omotiverade och skeptiska medlemmar i gruppen och aktivera dem på ett bra sätt.  

Jag talar med en klar och tydlig stämma, är både diplomatisk och charmig är uppriktig och kan få till det riktigt intressant och underhållande och jag bara är väl förberedd innan. 

Kortfattat är det dessa styrkor som kan göra mig till en potentiell ledare/organisatör/ och som förhoppningsvis får mig att funka som en bra rollmodell hos andra. Jag hoppas detta inspirerat er läsare precis som jag hoppas inspirera mina gruppmedlemmar/elever och få dem att samarbeta väl i framtiden!